Rockplock

Rockplock

Spontana betraktelser

Ett forum för fria tankar kring rockens energier och bidrag till det existentiella kvaliteterna.

Tectyl sällar sig

RockfilosoferandePosted by Sten Skiöld Monday, July 10 2017 21:53:40
Den allra sista av junidagar 2017 spelade legenderna i Tectyl på Skogsvallen, Östervåla. Sedan 1935 har kollegor bevistat denna folkpark. Karl Gerhard, Sara Leander och så vidare fram till ABBA, Gyllene tider och Roxette. Att döma av det museum man nu öppnat så saknas ingen svensk artist. Alla tycks ha passerat Skogsvallen. Många internationella stjärnor har också varit där. Simon and Garfunkel, Chuck Berry och Status Quo för att nämna några.
Nu hamnar även Tectyl i museet. Det var sannerligen på tiden.Vilket stjärnmuseum skulle väl vara komplett utan Tectyl, frågar sig vän av ordning.
Spelningen gick alldeles utmärkt. Första passet var det dock lite tunnsått på dansbanan, då i stort sett ingen hade hittat fram till folkparken redan vid åttablecket. Pass två och tre artade det sig dock. Ett stort antal, huvudsakligen yngre, buggade loss ordentligt.
Övriga artister, Eddie Meduza lever och Björn Rosenström, levererade också. Att döma av texterna stod dock Tectyl, i vanlig ordning, för de moraliskt försvarbara budskapen.



  • Comments(0)//blogg.tectylrock.se/#post82

Tectyl beblandar sig

RockfilosoferandePosted by Sten Skiöld Tuesday, May 02 2017 21:12:43
Idag visade divorna i det legendariska rockbandet ännu en gång att de minsann inte enbart frotterar sig med andra världsstjärnor, Polarprispaneler, skitförmögna odräglingar och fotomodeller från Victorias sekret och andra avsöndringar. Som om det vore det mest naturliga i världen gick bandet mangrant till Studenternas idrottsplats i avsikt att övervara Uppsalalaget Sirius hemmamatch mot bibelbältets stolthet, Jönköping södra. Visserligen gick de in via VIP-ingången (VIP= Väldigt Imposanta Personer) och åt en dräglig middag i det lika VIPigga tältet. Någon måtta för det ju ändå vara på folkligheten. På läktaren satt de dock, som framgår av osjälvisbilden, mitt ibland de vanliga människorna. Hasse, som flera gånger blivit misstänkt för misshandel, då han ofta slår utan sans och behärskning på sina helt oskyldiga trummor, hade packat sin portfölj av äkta läderimitation. Med sig i den samma hade han bengaliska eldar, knogjärn, stilettbatong och spanska ryttare. Givetvis fanns där även en termos med varm glögg. När vi väl fått honom att förstå att det inte var AIK som var på besök lät han sina attiraljer förbli i portföljen. Nja, med undantag för glöggen förstås. Basisten Dan, som vaknade till en stund strax innan halvleksvilan och ställde den högst befogade, men på bristande allmänbildning och ringa erfarenhet baserade, frågan varför de 22 kortbyxklädda herrarna i de två lagen inte kunde ha var sin boll. Då hade man ju helt kunnat undvika allt detta käbblande om samma boll. På det sättet hade det ju dessutom blivit flera mål, hävdade han bestämt. Vidare ondgjorde han sig över den svartklädde man, dessutom utan något nummer på ryggen, som till synes utan någon funktion sprang runt bland männen som jagade en och samma boll. Till råga på allt spelade han understundom på en illa stämd flöjt. Och, när han han gjorde det stannade allt liksom av. Sedan somnade han om. Skuttunges svar på Zlatten och tillika kompsolisten Tomas tjatade envetet om att det inte var riktgt rättvist. I och med att Jönköping kommer från bibelbältet så har de säkert försänkningar hos gud. Enligt honom var det närmast att betrakta som någon form av dopning om man hade gud på sin sida. Matchen slutade oavgjort, vilket får betraktas som en form av gudomlig rättvisa. Det enda smolket i Tectyls bägare var väl att man efter matchen tvingades skriva autografer till publiken. Vad annat var att vänta. Efter att ha skrivit 4936 autografer lämnade stjärnorna Studan, något avdomnade i handlederna

  • Comments(0)//blogg.tectylrock.se/#post81

Trött på trams och flams?

RockfilosoferandePosted by Sten Skiöld Friday, April 14 2017 20:56:19
Tectyl har alternativet.

Få har väl undgått att följa den vedervärdiga utvecklingen i media och för den delen övriga delar av samhället. Allt fler hänger sig åt rent trams. Riksdagsmän sjunger falskt i tv, seriösa författare dansar illa i låt oss dansa, en gång trovärdiga forskare fläker ut sig i frågesporter, vetenskapsmän blottar sig i rita gissa spring-program, före detta idrottsstjärnor visar med allt tydlighet att formen inte håller i sig och namnkunniga söderjournalister tror offentligt fortfarande att de är bärare av sanningens budskap. Ur led är sommartiden.

Därför slår nu Tectyl ett slag för det seriösa. Vi tar tag i allvarsbiten. Greppar tydligt behovet av att komma åter till någon form av värdighet. Ger den lugna stoltheten och högtidligheten åter en chans. Vi står ju för rockens syrliga rötter. Sorgens fruktbara mylla. Det mörka som givit bluesen, och för den delen vår egen folkmusik, musten och tyngden.

Med denna bild statuerar vi ett gott exempel. Se dessa män i staten. Framgångar, bekräftelser, ständiga frestelser, utlevelser, hutlösa lovord, skamliga förslag, helsidor i allsköns press, lismande musikrecensenter och paparassisar var än de går.

Se på bilden! Här har ni fyra snedsvurna män. Män med ett uppdrag. Karlar som slagits förr. En grupp som givit sig hän. Allvaret kommer tillbaka. Tectyl är bäraren, missionären. Se i deras blickar. Här finns föga tvivel. Här finns målmedvetenhet. Fokus. Djävlaranamma. Sisu och vissa tecken på blodsprängdhet.

Nu är det slut på fnissandet i logen. Hädanefter har vi allvarliga dialoger med de gruppisar som hemsöker oss. Nu tisslas det inte längre i rockbussen. Och, på alla de frågor vi får från de valhänta murvlarna skall vi ge faktatunga och utförliga svar.
Nu djävlar är det allvar som gäller.

Och kom ihåg! Det finns de exegetiker som vill hävda att Jesus aldrig garvade. Föga vet väl vi rockveteraner om detta. Allt som oftast glömmer vi att ta med nya testamentet på våra turnéer. Ett står dock klart, just denna dag för nästan två tusen år sedan, lär han inte ha flabbat i någon större omfattning. Och vem skulle väl ha gjort det?




  • Comments(0)//blogg.tectylrock.se/#post80

Tectyl med byxorna nere

RockfilosoferandePosted by Sten Skiöld Sunday, April 09 2017 14:02:36

Alla faller, till och med braller Det är väl allom känt att dandysarna i Tectyl charmar allt i sin väg. Inte sällan så till den milda grad att plagg faller för deras fötter. Inte bara de täcka liven tappar kläder, så även de otäcka och de alltmer frekventa hennarna. I längden lite tröttsamt då turnebussen ofta ser ut som en klädinsamlingstransport från UFF när vi kommit en bit på väg. På scenerna, världen över, snubblar stjärnorna allt som oftast på diverse plagg såsom trosor, stödstrumpor, mamelucker, livstycken, gabardinkostymer, gördlar och kamelhårsulstrar. Att denna outgrundliga, men fullt förståeliga, avklädningreflex även verkar på bandet själva, syns tydligt på denna bild. Vän av ordning frågar sig kanske hur detta kan ske mot bakgrund av att samtliga adonisar i bandet är begåvade med getingmidjor och knoppändor. Bara rumporna i sig borde borga för att latexjeansen stannar uppe. Man anar då vilka krafter boysen släpper loss med sin blotta närvaro. Osedvanligt flamsiga och tramsiga står dock även de, som synes, med byxorna nere. Läge för pingvingång måhända. Skarpsynta betraktare spanar säkert in basistens rakade ben. Det stämmer; varje vecka vaxar han lår, knän och vader. Allt i avsikt att minska luftmotståndet. Föga båtar detta dock hastigheten i hans strängaspel. Möjligen borde man istället raka hans Hagströmsbas. För Skuttynglingens del är väl detta med nakna ben mer ett normaltillstånd. Bar underkropp var, i hans hembygd, snarare regel än undantag under uppväxten, till dess man var relativt könsmogen.



  • Comments(0)//blogg.tectylrock.se/#post79

TECTYL INTEGRERAR

RockfilosoferandePosted by Sten Skiöld Friday, January 13 2017 20:47:01

Tectyl, ett lysande exempel på lyckad integration

När man ständigt läser om Sveriges i allmänhet och Malmös i synnerhet totalt misslyckade försök att skapa integration kan det vara en tröst att ta del av Tectyls arbete inom området. Till skillnad från nämnda misslyckare så kan istället detta band visa konkreta exempel på att det faktiskt går att lyckas även med så här svåra processer. Trots en ständig ström av nyanlända till denna redan heterogena och etnobrokiga kulturpyttipanna har man, genom aktiva åtgärder, lyckats. Exemplen är ras ande många och alla kan inte redovisas här. Vi lyfter därför fram några, representativa fall.

Det ensamkommande hälsingeflyktingbarnet

Redan efter 29 år har han inlemmats och accepterats i bandet. Vissa av de övriga medlemmarna vill nu till och med göra gällande att även hälsingar är människor. Även om han, redan vid ankomsten, blev hårt basifierad i bandet, så tog det bara några år innan vissa inkluderande tendenser kunde skönjas. Visst stack han ut när han kom, säger bandets huvudintegrator. Han såg annorlunda ut. Klädde sig besynnerligt. Hade exotiska värderingar och en helt annan kvinnosyn än övriga stjärnor i bandet. Pratade vad han påstod var svenska, men som få förstod något av. Hade svårt att förstå den sociala koden, samarbetsproblem och agerade impulsivt.

Nu, idag, är han som vilken annan medlem som helst. De flesta förstår numera brottstycken av vad han säger. Inom något decennium pratar han trögflytande rikssvenska. Den annorlunda klädseln finns fortfarande där, men är bara en yttring av svårartat dålig smak. Samarbetet går riktigt bra, då och då. Fortfarande vissa problem att visa taktfullhet dock. Övrig fullhet klarar han av med glans. Kvinnosynen har också utvecklats. Sannolikt på grund av den solida feminism som alltid genomsyrat rockbranschen. Visst, han ser fortfarande lite annorlunda ut, men vilken basist gör väl inte det. Titta bara på Gene Simmons. Och han är inte ens från Hälsingland.

Skuttungen

Som en nytvättad och desinficerad scout ramlade en förortsgrabb ned mitt i det virvlande rocklivet. En av urbaniseringsvindarnas vilsna frön som tog sig från vischan in mot civiliserade delar av landet. Två skilda världar skulle mötas.

Inte nog med att han präglats av förortslivets nödtorft och andliga frugalitet, han hade dessutom ägnat sig åt trubadureri, vilket är en i stort sett utdöd kulturyttring. I vissa sedan århundraden isolerade delar av förorterna existerar dock detta fortfarande. Avsaknaden av kontakt med omvärlden har bidragit till att det fortlever, om än i begränsad omfattning. Inte nog med det. Mycket på grund av den gagneliga miljön han växt upp i och formats av så var han i stort helt oförstörd. Slätt skinn, rosiga kinder, oskyldiga grå ögon, en lever helt utan fett eller skrumpning och i övrigt en uppsyn som om världen var god.

En utmaning var det, säger huvudintegratorn. Men skam den som ger sig. Övriga medlemmar fick gå på profylaktiska kurser. Studiebesök gjordes i förorterna, med den mullrande turnébussen.

Nu, bara några få år senare, är han naturaliserad och accepteras ganska ofta av övriga. Genom de hårda törnar bandkamraterna generöst delat med sig av har han härdats. Ett brutalt turnerande, utan rast och ro, med alla hälsovådliga ingredienser och i övrigt ohälsosamma vanor har patinerat honom. Förbudet att överhuvudtaget pilla på nylonsträngade akustiska gitarrer - utan tillstymmelsen till distortion- har fått honom i stort sett trubaduravvänjd. Ganska snart ser har lika tilltufsad, härjad och sliten ut som övriga vrak i bandet.

Och integrationen är snart total.



  • Comments(0)//blogg.tectylrock.se/#post78

Finlands svar på Tectyl

RockfilosoferandePosted by Sten Skiöld Saturday, December 17 2016 19:34:11

Många av bandets goda vänner och gruppisar i vårt östra broderland vill göra gällande att detta är Hakkapeliternas svar på arena rama arenabandet Tectyl. Och något ligger det väl i det. Snygga, unga, välklädda, välskodda, djärvt färgkoordinerade och med en animaliskt maskulin utstrålning. Likheterna är slående.

Grattis Finland!



  • Comments(0)//blogg.tectylrock.se/#post77

Tectyl önskar god jul

RockfilosoferandePosted by Sten Skiöld Thursday, December 08 2016 20:37:06
TECTYL, juletidens kanske mest inkluderande hårdrocksband.

Nu nalkas dopparedagen. En helg fylld av ljus och värme. Några dagar då vi alla sluter oss samman i det kompakta vintermörkret och öppnar våra hjärtan. Ett litet andrum i den hektiska rockvardagen, när vi tillsammans låter kärleken flöda, närheten växa, hänsynen gro och innanförskapet implodera. En tid då alla vi brokiga existenser i livets malström för en stund omfamnar varandra - och blir till ett. Kära medmänniskor, bröder, systrar och övriga! Från de magmatiska inre av våra tonala kontrapunkter vill vi bibringa eder alla en hygglig helg. Sen ses vi igen, på andra sidan.
Vederkvickta, välvilade och värnfulla. Då stundar, för oss alla - för rockstjärnor såväl som för vanliga fansar - ett helt nytt år. Och det kommer att bli bra.
Tack för att ni finns!

De varmaste av hälsningar Tectyl



  • Comments(0)//blogg.tectylrock.se/#post76

Tectyl besöker Porfyr- och Hagströmsmuseet

RockfilosoferandePosted by Sten Skiöld Saturday, September 24 2016 10:46:45
Tectyl kom för tidigt. Missade Larz-Kristerz släppfest.

Som en i raden av alla uppvaktningar av trumskinnens Fred Astaire, Hasse Burvall, med anledning av den sammes sjuttioårspassage, arrangerade Tectyls trivseldagskommitté en gruppresa till Porfyr- och Hagströmmuseet i Älvdalen. Givetvis åkte samtliga i rockkollektivets buss till pilgrimsmålet för alla Hagströmsrättrogna.
Dodgehybriden tankades proppfull med 98-oktanigt. V8-an kalibrerades för snåldrift. Skuffen fylldes med medhavd dryck att fukta stjärnornas av vägdammet torrlagda strupar med. Dessa luttrade turnerare vet hur vägen suger.

Bakom bussens nätta lilla ratt placerades ett stjärnfall, d v s avkomman till en av de mer promiskuösa divorna i bandet. Basisten, som får Bill Wyman att framstå som ett dygdemönster - och musikant. Avsikten var att ynglingaföraren, med det litterärt klingande namnet August, skulle idka avhållsamhet. Allt i avsikt att förbli red-och körbar under hela utflykten.

Någonstans i trakten Sala var det dags att tanka. Det var även där som Burvall kom till en dyster insikt. Insikten, som vissa mindre finkänsliga men pålästa medlemmar i bandet bidrog till, att Hagströms aldrig tillverkade några trummor. Hans desillusionerade blick och tungsinne lättade först när vi utställde ett löfte om att besöka Ludwigmuseet när han fyller åttio. Att Ludwig tillverkat trummor var vi alla rörande ense om, särskild Burvall. Vi passerade då Hedemora. Det var dags att tanka. Burvall var sedan resten av resan sitt sedvanligt fryntliga och jovialiska jag. Inte det minsta kinkig.

Glada sånger exekverades av orkesterns multimusikaliska frontfigurer. "Vår busschaufför" , "Jopp hej di, jopp hej da" och "Vad har du under blusen Rut?" är bara några exempel på sångdängor som bidrog till en oförställd uppsluppenhet i busskabinen. Dalarnas leende landskap passerade utanför de lätt immiga fönstren. Gjutjärnsåttan från Detroits glansdagar spann som en mullrande snöleopard. August höll oss huvudsakligen på rätt sida av vägen. Vi befann oss i ett gudibehagligt flöde. Livet gick väl att förhålla sig till. Vi var i varat. Ett gott sådant.

Väl framme i Rättvik var det dags att åter fylla på tanken. Då vi åter satt oss tillrätta tog Storvretasonen, numera en del av diasporan i Skuttunge, till orda. Föga var därför de övrigas förväntningar på innehåll och pregnans. Hur förvånade blev vi dock icke när han då började recitera gamla folkdikter på Älvdalsmål. Vårt intryck var att tungomålet var klockrent. Denna mystiska och väl bevarade gren av fornsvenskan. Vackert, trollskt - och i stort sett obegripligt. Efter några mil, i trakten av Mora, och åtskilliga positiva tillrop och återkopplingar senare, gick det upp för oss övriga, dock i olika takt- må inflikas, att recitatören inte alls behärskade Älvsdalsmålet. Han hade helt enkelt tullat lite väl hårt på den dryck som medtagits för att skölja ned vägdammet med. Nåväl, ingen skada skedd. Så länge vi levde i tron att det var något det inte var så njöt vi och förundrades.

Väl framme vid museet i Älvsbyn välkomnades vi av Karl-Erik, sonson till grundaren Albin Hagström. Han visade oss, utan någon minsta tvekan, hur viktig den verkliga glöden är. Passion är det som gör en guide hörvärd. Hagström, denna lilla firma från Älvdalen i Dalarna, tillverkade från 1925 till 1983 700 000 dragspel och 120 000 gitarrer. Kvalitetsprodukter som spreds över hela världen. Mäktigt! Porfyren visades av Torbjörn Zakrissson och Gittan Book, vilka förökade vår allmänbildning beträffande denna högst besynnerliga, vackra och svårbearbetade sten.

Vid slutet att vår visning kunde inte längre ledsångaren och Paganinisolaren i bandet hålla tand för tunga. Utan någon form av avisering vädrade han sin missbelåtenhet. Sedan första stund, när trivselgruppen aviserat sina planer, hade han uppfattat att bandet skulle besöka Porrfyrmuseet. Hagströms dragspel och gamla gitarrer gav han blanka faen i. Det faktum att det var ett och inte två r gjorde att inte heller hans förväntningar infriades helt och hållet. En liten tröst var dock att porfyr ju är en sten. Rock, om man nu vill svänga sig med utrikiska.

I det stora hela nöjda och belåtna lämnade den namnkunniga orkestern museet. Utanför stod en mullrande Ram redo att bringa bandet hem igen. Larz-Kristerz får klara sig själva den 29:e dennes. Tectyl kommer dock tillbaka. Det gör vi alltid.

Efter ett välförtjänt badtunnebesök i Skuttunges centrala delar spriddes bandet för vinden, eller var det för Dodge Ram. Hur som helst, resan var vägen värd. Målet i sig äger sin mening. Allt det som sker inför, under och efter resan är nog ändå den stora behållingen.

Ännu en dag i pojkbandsstjärnornas liv var till ända. En god sådan, att lägga i minnenas fatabur för att sedan kunna ta fram när ålderns regntunga och bisterblåsiga höst anlänt.

Ety rockstjärnor dör aldrig, men de åldras - de också. Med behag.



  • Comments(0)//blogg.tectylrock.se/#post75
« PreviousNext »