Rockplock

Kammarmusikens svar på Tectyl - Vamlingbokvartetten!Rockfilosoferande

Posted by Sten Skiöld Sunday, November 26 2017 19:20:45

Blog image Franz Schubert, eller "Lillsvampen" som han något förklenande kallades av sina polare i Wien, var sannolikt som bäst de sista två åren av sitt korta liv. Likt en rockstjärna dog han ung. Endast trettioett år gammal lämnade han det jordiska. Hans obeskrivligt vackra - och rikliga - musik lever dock för evigt. En av de musikaliskt allätande juvenalerna i Tectyl bevistade en orgie i Schubert innevarande dag (2017-11-25). Redan vid första stråktaget kände han kongenialitet med musikanterna i Vamligebokvartetten. Dessutom bjöd de på Schuberts stråkkvintett i C dur, D 956, OP posth 163. En veritabel goding, pärla eller örhänge - välj själv.

Redan under de första takterna av Allegro ma non troppo reste sig pälsen på den då ditresta rockaren. Fysiskt och ändå så mycket hjärta och ande. Så evinnerligt vackert. Rakt in i själen.

Att dessutom få sitta ett par meter intill musikanterna ger en extra dimension till upplevelsen. Man känner nästan strängarna, anspänningen. Man kan noga uppfatta blickarna, kroppsrörelserna, ögonens uttryck, kommunikationen musikanterna emellan. I ansiktena ser man inlevelsen, glädjen, koncentrationen och samspelet.

Allt det där som gör musik till något som höjer det över alla övriga konster. Allt sker här och nu. Så mycket nu att man inte kan leva mer intensivt än så - åtminstone inte i fredstid.

På grund av den cyniska och hårda rockbranschens något objektifierande syn på medlemmarna i Tectyl, vilket de har att leva med, tvingas de hålla ett avsevärt avstånd mellan bandet och deras beundrare. Ibland saknar de närheten, men en sådan kan leda till fördärvligheter. Kammarmusiker får - enligt säker källa - sällan skamliga förslag på vägen från kyrkorummet åter till sakristian.

För övrigt fanns många likheter mellan Vamligebokvartetten och Tectyl. Tätheten, det skarvlösa svänget, telepatin och den genuina glädjen i att göra musik - där och då. Här och nu. Kanske kan detta vara ett inslag på nästa Tectylfest, som sedan tre år tillbaka genomförs på Katalin.

Huruvida Schubert skulle ha varit en rockstjärna idag, om han levde nu, låter jag vara osagt. Helt osannolikt är det dock inte. Hade han varit det så skulle rocken berikats. Han skulle dessutom utan att ha stuckit upp, ha kunnat delat scen med Prince, Madonna eller Angus Young. Även Schubert var blott en tvärhand hög. Närmare bestämt 1,52 m lång. Hans förmåga att komponera hade dock inga yttre gränser.







Tectyl och jag med, "me too"Rockfilosoferande

Posted by Sten Skiöld Friday, November 17 2017 22:54:24

Tectyl står alltid på kvinnornas sida, då och då dock i fånig badrockBlog image


Den i alla bemärkelser oförskämt estetiskt föredömlige huvudsångaren och sologitarristen är synbart bekymrad apropå "jag med"-rörelsen och vad som ligger bakom den samma. Han gör därför följande uttalande i senaste numret av Tectylbulletinen "Rostfritt".

"Vi vill tydligt poängtera att Tectylstjärnorna aldrig nedlåtit sig till det otillständiga och oacceptabla som så många kvinnor oförskyllt blivit utsatta för.

En riktig rockare , en riktig man, respekterar kvinnor.

Det är lika självklart för oss som att en gura ska stämma innan man riffar. Män som beter som de slemmiga typer man nu läser om släpps inte ens in på våra spelningar om vi kan förhindra det, än mindre skulle de platsa i bandet.

Vanligtvis är Tectylarna ett glatt och obekymrat gäng. Det vi nu ser och läser om gör oss dock ledsna och besvikna.

De är inte våra bröder som beter sig så här.

De är genuina skitstövlar, ynkliga troll och små lortar.

Det är på tiden att ni, systrar, drar fram dem i ljuset.

För vi - männen - gjorde ju inte det. Vilket i sig är beklämmande.

Keep on rocking in a free (for everybody) world!"



Burvall fyller nu igen!Rockfilosoferande

Posted by Sten Skiöld Saturday, August 26 2017 11:58:06

Lördagen den 26:e augusti. Mannen, myten och legenden HB, lyckas nästan alltid hålla samma betongstadiga tempo vad beträffar sitt fyllande som sitt trumspel. En gång om året drämmer han till och fyller år, och det dessutom på samma datum -varje gång. Nu är det dags igen. Föga förvånande att han i livet landade bakom trummorna. Många är vi som har Hasse att tacka för den stadga han givit i våra liv och vårt musicerande. Tectyls personalavdelning vill därför, tillsammans med de himla humana resurserna i bandet, framföra våra överdrivet rockrungande gratifikationer. En personalförmån som enligt Tectyls bokhållare och kamrer dessutom skall vara helt skattebefriad.

Stor oro i bandledningsgruppen! Rockfilosoferande

Posted by Sten Skiöld Sunday, August 20 2017 16:11:07

De sistlidna dagarna har viss oro spritt sig ibland Tectylkoncernens absoluta toppskikt. Ett flertal av superstjärnorna tycks vara överladdade inför de kommande spelningarna på UKK (9/9 19.25) och Katalin (23/9. 21.00).

Åtgärder vidtas och bitar greppas just nu för att varva ned medlemmarna. TNB (Tectyls NyhetsByrå) återkommer inom en dräglig framtid. Blog image

Tectyls materialförvaltares spännande vardagRockfilosoferande

Posted by Sten Skiöld Sunday, August 20 2017 11:48:59

Blog imageFjärran från fotoblixtarna, fansens gälla skrik nedanför scenerna, logernas dignande bord fyllda av Belugakaviar, välkyld Champagne, välrullade Havannacigarrer och långt bort från de fala gruppisarnas ständiga uppvaktning och skamliga förslag, träffar vi en stillsam man som sköter om Tectylernas material och utrustning.

I ett anspråkslöst timmerhus, inte långt från Uppsala stad, hanteras allt det där som måste hanteras för att en rockcirkus skall fungera. Allt det där som sker i tysthet men som likafullt är en förutsättning för framgången. Arbetet som genomförs med yttersta noggrannhet varje dag - men som sällan nämns i de glansiga tidningar och magasin som Tectyl ständigt exponeras i.

Vi möts i porten av en behaglig man i sina bästa år. Matte från Riala, som han plägar kallas, är anspråkslöst men praktiskt klädd. Han hälsar oss välkomna in i det allra heligaste; rummet där stjärnornas utensilier varsamt vårdas.
Här finns mycket att vila ögonen på. Tanken svindlar när vi betänker att dessa kalsonger och andra klädesplagg, som hänger prydligt på fyra olika sträck, faktiskt är de som legenderna använder sig av när de levererar sina kulturella landvinningar på världsscenen. Vi får en hissnande känsla av närhet som kittlar.
Runt om i lokalerna ser vi i övrigt allt det ett rockband behöver. Allt är välordnat. Precision och struktur tycks vara Mattes ledord.

Vi sätter oss ned vid kaffebordet och blir bjudna på en kopp snabbkaffe och några någorlunda finska pinnar. Matte börjar berätta. Vi lyssnar andäktigt.

"Det hela började för drygt tjugofem år sedan. Jag jobbade då som lastbilschaffis på ASG. Styckegods. Slitigt, men ett hederligt sätt att förtjäna levebrödet. En sensommarafton var jag och flamman på biltur. Asconan behövde vädras och motioneras och vi kände också för att se oss omkring. När vi passerade Vassunda hörde vi vad vi uppfattade som levande musik från bygdegården. Vi stannade till och lyssnade. Ju mer jag hörde desto mer förstod jag att detta kanske var vad jag borde ägna mitt liv åt. Sagt och gjort. Jag klev ur bilen och gick in. Väl där var det dags för en paus och bandet drogs sig tillbaka för en stunds välförtjänt vila. Jag gick, utan någon tvekan, rakt in i logen och presenterade mig. På den vägen är det. Jag erbjöds och tackade direkt ja till att bli bandets materialförvaltare. Ett karriärval jag aldrig ångrat. Jag träffar stjärnorna allt som oftast och det är kanonkillar - hela bunten. Inte alls så diviga som vissa journalister vill hävda. Jordnära och sympatiska killar som bara råkat vara så in i helvete begåvade och talangfulla. Och det är ju inte deras fel -eller?"

Vi frågar vad som är på gång just nu och Matte tar till orda igen. "Just idag har jag inventerat tubsocksförrådet. Alla vet ju att det är av största vikt att samtliga stjärnor har hela, knallsvarta och väl sträckta tubsocker på sig när de uppträder. Jag kunde konstatera att det eviga turnerandet, med ständiga tvättningar, blekt sockorna anmärkningsvärt. Vad jag såg var en kaskad av nyanser i svart. Inte bara femtio utan fler än så. Något behövde göras - och det fort. Beslutet kom av sig själv. Ibland fattar jag beslut innan jag ens förstått det själv. Tubsockorna skulle färgas. Genom denna åtgärd kunde de åter bli becksvarta, rocksvarta."

Matte visar oss resultatet av dagens materialvårdsinsats. Vi kan inte annat än bli imponerade. Tubsockorna fullkomligt lyser av svärta. Bländande svart. Vi kan föreställa oss glädjen och uppskattningen hos stjärnorna nästa gång det är dags att äntra scenen. Med så svartsvarta sockor är det som bäddat för ännu en oförglömlig leverans av rockmusik när den är som bäst.

Hur skulle det ha sett ut om Tectyl lirade på Konserthuset UKK 9/9 19.25 och Katalin 23/9 21.00 i grådaskiga strumpor?

Vi avrundar vårt besök, tackar för oss och lämnar Matte och hans oerhört betydelsefulla kulturgärning. Sannolikt kommer vi aldrig framdeles betrakta en materialförvaltare igen på det sätt vi en gång gjorde.

Tack Matte!

P.S. På de två bilderna ser vi (till vänster) sockorna innan färgning och till höger när det åter svärtats. D.S.



Rykten om rosa sponsorRockfilosoferande

Posted by Sten Skiöld Sunday, July 16 2017 11:13:24

Nya rykten om ny sponsor för Tectyl

Rockbranschen har väl för all del alltid präglats av ständigt skvaller, illvilliga rykten och förmenta antydningar om och kring rock- och pockhjältarna i Tectyl. Det är således inget nytt att ännu ett rykte är i svang. Denna gång handlar det om att bandet kan vara på väg att kamma hem ytterligare ett fett sponsorkontrakt.

Det flesta känner ju till den sedan bandets begynnelse stadiga sponsorn, som fabricerar rostskyddsmedel. Ett stöd som avsevärt bidragit till att bandmedlemmarnas underreden är som nya, trots att vissa gott och väl har passerat de trettio.

Ryktena om att basisten i bandet är sponsrad av Tena lär dock vara osant. Han betraktas visserligen av många beundrare som läcker. Det behöver dock inte nödvändigvis innebära att han själv läcker.

Snacket om att den väldige huvudsångaren och gitarrsolosolisten får avsevärda summor från Mensa tycks - av de uppgifter vi tagit del av - också vara ogrundat. Hans kommentar är att han visserligen skulle platsa där, men att föreningar som överväger att inkludera, alternativt ekonomiskt stötta, sådana som han, nog inte är något han gärna beblandar sig med.

Han betraktar sig fortfarande som normalbegåvad, fast på en ovanligt mycket kreativare och högre nivå än de flesta.

Det heta och nya är att bandet fått ohemula erbjudande från vinindustrin. Närmare bestämt från Rosé-tillverkarnas internationella förenade förbund (RIFF). Detta, varken vita eller röda, tjut har ju vissa problem med sitt varumärke.

Många betraktar ju detta mjukrosa vin som något media, näringsliv och politiskt nomenklatura berusar sig på (gratis) under den så kallade Almedalsveckan. I denna koordinerade veckolånga vardagsfylla samstäms allt inför det kommande året av skådespelad oenighet. I ett töcken av rosé blir man överens - och behagligt packad - på en gång. Behändigt. Sedan åker man hem, lätt bakfull. Hem och fortsätter att spela oense. Oense ända fram till dess det är dags för nästa rumlande innanför för de medeltida murarna. När det åter är dags att bilda ett Hansa-band. Denna årliga "Trio med Bumba med makten" har, förutom att bidra till Rosévinförsäljarnas förtjänster, fått mången svensk att förstå hur allt hänger samman.

Vissa andra förknippar rosé med något lätt fjolligt. Vare sig en riktigt karl eller en rekorderlig kvinna dricker väl rosé - eller? Tycks vissa säga. Detta harmlösa rosaskimrande mellanvin hamnar därför i ett slags utansförskap bland de jästa druvsafterna. Åter andra ser detta mittemellanvin som något som inte hittat sin plats. En entitet som väntar på en hemvist.

Vad tror man då om möjligheten att Tectyl skulle ge sig i lag med detta?

"Inledningsvis kan väl nämnas att vårt varumärke är blytungt." Värt en hel del pluring" Något vi jobbat på i trettio år", är den första kommentaren från trumissen i bandet.

Basisten är något mer försiktig när vi nämner ryktena för honom.

Äsch! Så där säger ni väl till alla världsstjärnor? Jag struntar väl i färgen på vinet, så väl som på gruppisarna."

Kompgitarristen är dock något mer mångordig, och säger:

"Vadå, Rosé? Vafan?! Bafatt, en stor del av rocken, liksom, bygger ju på Rosè. Guns and Rosé? Pink (Rose fast på engelska) Floyd och Pink (se senaste parantes).I grunden är ju allt rosa. Varför skulle då inte tjutet vara det? Det skulle kännas djävligt naturligt att få deg för att stå för det rosa.

Hemma i Skuttunge var dessutom Skogsstjärnan ofta rosa till färgen. Lite grand som fotogen, fast mer lättdrucket. Jag är på. Jag tror på rosa."

Slutligen frågar vi strängvirtuosen och turnéförvaltaren om hans åsikt. Följande är hans sangviniska och uttömliga svar.

"Vafan, det ger ju deg. Vi lirar rock. Världen runt. Dag efter dag. Nya scener. Ny publik. Om färgen på det jag dricker, för att släcka min törst, är röd, grön, brun, vit eller rosa, det skiter jag i. Rock´n roll har ingen färg, förutom svart, och det är ju ingen färg. Eller hur?

Och för den delen, Tectylarna har väl alltid varit vinarskallar. Hur skulle vi annars ha tagit oss ända upp till rockens stjärnhimmel?Blog image

Och livet går vidare.



Känd Tectylbasist blottar sig ur garderobenRockfilosoferande

Posted by Sten Skiöld Tuesday, July 11 2017 09:19:27

Blog image

Tectyls basist, ibland kallad den evige konfirmanden, kliver ut ur garderoben och blottar sina ideal och förebilder. Förutom Gullan Bornemark och Paul Paljett som synes således även Rolandz. Vid närmare eftertanke är ju likheten mellan Dan "Gullan" Fagerlund och Roland slående. Inte konstigt då att basspelet klingar dansbandligt även under några av Tectyls tyngre rockrökare.







Tectyl sällar sigRockfilosoferande

Posted by Sten Skiöld Monday, July 10 2017 21:53:40

Blog imageDen allra sista av junidagar 2017 spelade legenderna i Tectyl på Skogsvallen, Östervåla. Sedan 1935 har kollegor bevistat denna folkpark. Karl Gerhard, Sara Leander och så vidare fram till ABBA, Gyllene tider och Roxette. Att döma av det museum man nu öppnat så saknas ingen svensk artist. Alla tycks ha passerat Skogsvallen. Många internationella stjärnor har också varit där. Simon and Garfunkel, Chuck Berry och Status Quo för att nämna några.
Nu hamnar även Tectyl i museet. Det var sannerligen på tiden.Vilket stjärnmuseum skulle väl vara komplett utan Tectyl, frågar sig vän av ordning.
Spelningen gick alldeles utmärkt. Första passet var det dock lite tunnsått på dansbanan, då i stort sett ingen hade hittat fram till folkparken redan vid åttablecket. Pass två och tre artade det sig dock. Ett stort antal, huvudsakligen yngre, buggade loss ordentligt.
Övriga artister, Eddie Meduza lever och Björn Rosenström, levererade också. Att döma av texterna stod dock Tectyl, i vanlig ordning, för de moraliskt försvarbara budskapen.